-Media, mode och D.I.Y.-
I Storbritannien och i övriga Europa fanns det andra band som
också, mer eller mindre, bestod av kvinnor. Inga av de banden
nådde dock några större kommersiella framgångar, vilket i och
för sig inget av de jag nämnt tidigare heller gjorde, men de
blev inte lika uppmärksammade i media. Punken hade sitt centrum
i Europa i London på 70-talet och det var till stor del därför
endast banden därifrån blev omskrivna. I början av 80-talet
kom dock Nina Hagen, som bott i London då punken blommade ut,
men sen flyttat tillbaka till Berlin och där bildat ett eget
band. Sakta men säkert blev hon populär och fick även sen en
del framgångar i Storbritannien.
Hur kunde det komma sig att de brittiska banden fick sådan uppmärksamhet i media? Jag tror att många av punkbanden klädde sig i trasiga kläder med nitar och säkerhetsnålar bara för att bli uppmärksammade. Ta Sex Pistols som ett exempel, deras första TV-framträdande blev i de engelska tidningarna kallad 1976 års skandal och BBC, som sände programmet, blev nerringda av arga tittare. Medlemmarna i Sex Pistols hade bland annat sagt "fuck" mellan vart annat ord och efter det att programledaren bett dom inte använda det ordet så började dom i stället säga diverse andra könsord. Som om inte det var nog hade Sid Vicious sytt på en bild av Karl Marx på sin trasiga och skitiga rosa skjorta och en annan bandmedlem haft en röd bindel med en ett hakkors på runt armen. Det kan ju knappast ha varit för att de stod för någon av ideologierna som ligger bakom dessa symboler, utan för att dom ville provocera.
Malcom Mclaren blev smått känd, redan innan han var med och bildade Sex Pistols, eller rättare sagt "Sex" som hans affär hette blev det. Det var kläderna han sålde i affären som drog till sig uppmärksamhet och det var bl.a. där "punkmodet" har sitt ursprung ifrån. Ungdomarna gillade de "provocerande" kläderna men Mclaren själv hade aldrig på sig något av det han sålde, vad jag vet i alla fall. För honom var affärsintresset viktigast och hurvida han sålde kommunist och nazist symboler verkade han inte bry sig nämnvärt mycket om. Punk handlar absolut inte om klädmode, om att bara provocera eller att exploatera musik som nu skedde i detta fallet av stora skivbolag. The Clashs medlemmar klädde sig inte på det typiska punk sättet, som Sex Pistols gjorde, även om the Clash var inspirerade av dom. Joe Strummer från the Clash har sagt att han tänkte så här efter den första Sex Pistols konserten han såg: "Jag var en förlorare och så gick jag och såg Sex Pistols en kväll och då vände allting. Jag kände bara att jag var tvunget att göra något, bilda ett band t.ex. Dom hade ju klarat de så varför skulle inte jag kunna det?" Medlemmarna i the Clash var politiskt engagerade och blev åtalade efter en demonstration men blev sen frikända. De visste vad de sjöng om när det gällde orättvisor i det engelska klassamhället, till skillnad från Sex Pistols som sjöng en sak (Anarchy in the UK, deras andra singel, som ett ex.) och sen visade en annan sak med symboler på sina klädesplagg. Sex Pistols fick tidigt ett skivkontrakt med det multinationella företaget EMI, vilket snart upphävdes efter alla skandaler och dom sparkades ut. I stället för att bilda ett eget-, eller knyta sig till ett litet skivbolag försökte de med ett annat stort bolag, A&M. Det samarbetet varade inte länge och Sex Pistols fick slutligen kontrakt med Virgin där deras debut LP släpptes.
The Clash blev sen också en produkt då även de låg på ett stort skivbolag (CBS Records) som hade förväntningar angående bandets skivförsäljning och då deras fjärde skiva, trippel LP:n Sandinista, blev för dyr i inspelning och tillverkning sänkte ofint nog skivbolaget bandets royalty. Det vilda rockstjärnelivet tog så småningom överhand och trummisen Nicky Headon blev heroinberoende. Senare sparkades även Mick Jones då de övriga medlemmarna bara tyckte han blivit en njutningslysten rockstjärna. På det planet var både Sex Pistols och the Clash misslyckade och utnyttjade rockband (obs! Ej punkband!) med medlemmar som ville bli rockstjärnor. De hade då blivit just det dom själva varit emot. Få av de riktigt stora brittiska punkbandet höll på "Do-It-Yourself"-inställningen, det var bara Buzzcocks från Manchester som blev riktigt stora. De startade en revolution i musikbranschen då de gav ut sin egenfinansierade debut EP, Spiral Scratch från 1977, på sitt eget skivbolag New Hormones och distribuerade den själv också. Snart lockades även dom av stora skivbolag och skrev på för United Artists.
Det fanns däremot ett band som
löpte linan fullt ut dock utan att få några större
framgångar, Alternative TV. Mark Perry, sångaren, var tidigt en
slags talesman för punkrörelsen i Storbritannien, en status han
uppnått genom sin tidning Sniffin´ Glue, som var den
tidning som satte igång en hel rörelse av fanzines, först i
England, sen övriga Europa och som sen även nådde USA. Det var
i ett nummer av Sniffin´ Glue som Alternative TV:s
första skiva var inlagd och de följande skivorna släpptes på
det lilla skivbolaget Deptford Fun City. Mark Perry släppte
även en del solo grejor och samarbetade med andra band efter det
att Alternative TV upplösts. Hela tiden skötte han allting
själv, inga andra fick lägga sig i distribueringen m.m. Han var
redan från början en förespråkare för
"Do-It-Yourself"-inställningen och ett levande exempel
på att det verkligen fungerade.