-Inledning-



Det första man får reda ut är vad punk egentligen är för något. Är det aggressiv musik med politiska texter och med en kaxig attityd eller bara ett sätt att förhålla sig tillsaker på ett mer allmänt plan? "Ingen annan kommer göra det för dig, så gör det själv", var en inställning som tidigt spred sig i punkkretsar och kallas "Do-it-yourself", eller endast D.I.Y. Denna inställning, som rent praktiskt innebär att man ska skriva all text och musik själv, spela och producera det man själv vill utan att en massa bolags folk lägger sig i, har alltid genomsyrat punken under alla dess faser och genrer, så man kanske bara ska utgå från den principen? Jag tycker det är en bra grund att utgå ifrån, men man kan inte säga "bara" för det är så mycket mer man får ta hänsyn till.

Sex Pistols räknas som ett av punkens viktigaste band, men vad gjorde dom förutom att orsaka kravaller på sina spelningar, bli sparkade från stora skivbolag och vara allmänt provocerande. Inget enligt mig i alla fall. De var redan från början en produkt och förblev det hela sin karriär, som dock var väldigt kort. Medlemmarna i bandet hade ingen kontroll över varken sin skivutgivning eller sina liv, då dom allt som oftas var drogade av ett eller annat preparat. Kläderna har egentligen ingen stor roll i det hela, men att vara ett offer för senaste mode eller för ett 20 år gammalt kan ha sina nackdelar då man kanske inte har kontroll över vad man själv vill eller tycker. Men så långe man har koll och hela tiden vet vad man gör så kvittar det. Medlemmarna i Sex Pistols tänkte inte, de gjorde vad de blivit tillsagda eller uppträddde på så provokativt sätt som möjligt. Punkare är i förstahand inte provokatörer; de är medvetna samhällskritiker eller kanske t.o.m. samhällsomstörtare. Punk handlar om att hjälpa sina medmänniskor, om att ta hänsyn och som sagt, ha kontroll.

Elvis Costello för att ta ytterligare ett exempel, han spelade enligt min mening inte punkmusik men räknades ändå som "punkare" av en del, många tyckte dock han såg löjlig ut i sin Buddy Holly klädsel och accepterade aldrig honom. Men anledningen att en del kallade honom punkare var förmodligen för att han låg på ett litet "oberoende" skivbolag (Stiff Records) under första delen av sin karriär i slutet av 70-talet där flera punkband låg. Han hade då någorlunda kontroll över vad som hände med sina skivor och sitt namn och kunde ändå förmedla sitt budskap.

Patti Smith som bl.a. bidrog till att hela "CBGB´s scenen" i N.Y. i mitten av 70-talet med band som the Ramones, Television, Richard Hell m.fl., fick sådan stor uppmärksamhet, har enligt min mening heller aldrig spelat punkmusik. Jag tycker ändå hon utstrålar något som jag förknippar med punk. Det kan vara det att jag vet att hon improviserade fram texterna och sitt gitarrspelande medan hon uppträdde på scenen, eller det att hon var inte rädd för någonting, inte ens för döden. Rent musikaliskt försökte de flesta band i New York, som uppträdde på CBGB´s då, spela garagerock. En del anser att punken har sina rötter därifrån, det tror även jag stämmer till stor del, ta the Ramones som ytterligare ett exempel. De kunde inte spela mer än tre ackord när de bildades, vilket inte många av garagebanden som de lyssnade på kunde för den delen heller. Tonåringarna på 60-talet i USA hade hört the Beatles eller the Rolling Stones och köpt en elgitarr för att bilda ett band, men innan dom ens lärt sig spela hade dom kanske t.o.m. spelat in en demo eller en självfinansierad singel. Så småningom fick de som kunde spela hyfsat ett skivkontrakt, men de behöll ändå det råa primitiva i sin musik, bara det t.ex. att man under denna period började använda distortionpedaler!!! Ett av de mest kända och mytomspunna var the Sonics, de rev ner ägg kartongerna från väggarna, gjorde hål i pappen på högtalarkonerna för att få ett skitigare ljud och volymen var förstås alltid på det röda (max) när de skulle spela in. Punkbanden i framförallt USA förde denna traditionen vidare, medan de i England blandade den amerikanska punken med andra influenser: pop, reggae, politik m.m., och utvecklade sina egna pionjärer.

Jag ska bara ta upp kvinnorna inom den första punkvågen, den som kan sägas ha börjat i N.Y. 1975 och som sedan spred sig i stort sett överallt de närmaste åren. Kvinnorna var inte så sårbara för att bli exploaterade av stora skivbolag som männen. Kvinnoband hade inte haft så stora kommersiella framgångar tidigare och det gjorde att skivbolagen inte var beredda att satsa på de nya som kom. Kvinnorna sökte sig i stället till mindre och mer oberoende bolag där de kunde prestera vad de själva ville utan påtryckningar. Det fanns säkert också några med rockstjärnedrömmar men de lyckades inte då de stora skivbolagen som sagt inte ville ha dom utan i stället körde på säkra kort, männen.

Punken var redan från början musikaliskt varierad åt många olika håll så det är svårt att säga när det kom en helt ny våg. Men i början av 80-talet kom det band från USA (igen) som hade samma inställning som deras föregångare, fast musiken var ofta hårdare, råare och nästan brutal, Black Flag och Dead Kennedys brukar nämnas i detta sammanhang. Jag anser det vara den andra stora punkvågen i och med att de på nytt drog till sig stor publicitet, många håller nog inte med mig och tycker att "New Wave" var en slags andra våg av punken. Talking Heads räknades som ett punkband först, likaså Blondie, de blev sen kallade "New Wave". Var de punkband från början då kan man fråga sig, de själva påstår det i alla fall. "New Wave" tror jag var en grej skivbolagen kom på för att kunna "sälja" sina band till en bredare publik, man gjorde om gruppernas låtar till disco-pop låtar (tänker närmast på Blondies Heart Of Glass som var en reggae låt från början), men det kanske gjorde att banden på något sätt kände sig "mognare", vad vet jag?

Vilka var då kvinnorna inom punken och vad gjorde de? Hur kom de påverka nästa generations musiker och hur skilde de sig från killarna?

Tillbaka