-Burning Rubber-

Redan som 14-åring rymde Lydia Koch hemifrån till storstaden New York och vid 17-års ålder bosatte hon sig där tillsammans med några hippies hon träffat. Hon började kalla sig Lunch i efternamn och stal kläder i affärerna i Harlem när hon inte hade några pengar. Det var alla punkbanden som fick henne att flytta dit och det var dom som fick henne att bilda ett eget band, fast hon inte kunde spela ett enda ackord. Hon tyckte att punk var "kass Chuck Berry musik fast spelad på trippla hastigheten" och enligt henne själv blev hon inblandad i det hela endast tack vare att hon bar svarta kläder och färgade håret.
Tillsammans med James Chance, eller James White som han ville bli kallad då han avgudade James Brown, bildade hon Teenage Jesus and the Jerks. Chance som tidigare varit en omtalad person då han på olika "jazzlofts" i Soho bara gått upp på scenen och hoppat omkring och blåst i sin sax utan att han visste hur man skulle göra för att få en ren ton. Sen spelade han i ett "rythm and blues" band kallat the Screws där han tränat upp sitt sax spel och även börjat sjunga men ändå fortsatt sin brutala scenstil. Snart var även Bradley Field med på trummor och en japansk basist kallad Reck som senare blev ersatt av filmskaparen Gordon Stevenson.

Teenage Jesus and the Jerks släppte sin första singel Orphans 1978 och var därefter med på den nu klassiska No-Wave samlingen No New York tillsammans med banden Mars, DNA och the Contortions. Det var den framgångsrika och erkänt duktiga producenten Brian Eno som fått nys om vad som hände i New York och lurade till sig pengar från Island Records, som sen vägrade släppa den på sin stora etikett utan gav ut den på Antilles Records istället. Efter den släppte bandet ytterligare tre singlar och hade fått en helt egen, men dock väldigt liten, skara fans som kom på bandets spelningar. Spelningarna varade ofta inte längre än tio minuter då man körde efter filosofin "mindre är mer"! Lydia Lunch som senare kom att kallas drottningen av No-Wave visste redan från början att bandet inte skulle hålla på länge då hon alltid blev snabbt uttråkad och ville göra precis tvärt om mot vad hon gjort tidigare.

Från första början sade sig bandet, och hela No-Wave rörelsen för den delen, vara emot allting som funnits tidigare och ville skapa något helt nytt. Television, the Ramones, Patti Smith Group och de andra punkbanden som höll till i New York revolterade man emot, fast som jag nämnt tidigare var det dem man i första han blev inspirerad av. Musikaliskt ligger de dock ganska långt ifrån varandra. Teenage Jesus and the Jerks skapar med sina monotona trumrytmer, sina enkla men snillrika basgångar, med sitt taggtrådsvassa gitarr gnissel och med Lunchs uttråkade tonårsröst en ljudbild som verkligen får en att känna deras ångest. Texterna, som till skillnad från de flesta brittiska punkband, handlade om egna interna psykiska problem och inte hur ett föråldrat klassystem skulle avgöra ens framtid, var karakteristiskt för alla No-Wave banden.

Tillbaka